November
November 2009
Det är november, blött och grått och jag är uttråkad precis som jag var i november förra året. Men vi har suttit lite med C-uppsatsen idag. Jag måste diska och plugga och plocka undan i lägenheten.
Mitt mardrömsexempel
Hur svårt kan det egentligen vara att låta bli att ställa fler idiotiska frågor angående hiv på en viss sida, där jag ändå förmodligen kommer att få svaret att det inte går att få det på det sättet.
Idag rev jag mig på en kant på min egen klädlåda hemma hos mig; och det blev ett sår. Såklart att jag började fundera över det, och jag höll verkligen på att skriva och fråga om det. Jag klickade ner fönstret och tyckte att det var bra att jag hade gjort det - men sedan ställde jag frågan ändå. Som jag antagligen ändå inte kommer att få svar på, med tanke på alla mina andra idiotiska frågor.
Men det var sådär, jag tänkte att jag måste fråga i alla fall. Och jag blir arg på mig själv: hur svårt ska det vara att låta bli? Jag känner mig som en person som berättade om en liknande situation med jobbiga tankar, eller delvis som mitt eget tröttsamma mardrömsexempel.
Eller ja, det är ju inte mitt exempel, men det är mitt mardrömsexempel, det är så jag menar.
Har någon med hiv använt min lägenhet sedan jag flyttade in där, kanske? Nej. Fanns det något blod på den kanten? Inte vad jag kunde se. Men ändå ställde jag frågan och borde inte ha gjort det. Argh. Suck.
Jag menar inte att jag är som Gollum, det är jag inte och det finns inte många som är så. Jag menar att jag känner igen den där destruktiva besattheten som man inte tror att man klarar sig utan, trots att man mår dåligt i längden och det inte hjälper en alls. Och att man vill slippa det, samtidigt, men man kan inte, och det gör att man blir ett självdestruktivt vrak.
Och det ska jag inte bli. Det är svårt att låta bli att ställa de där frågorna, men jag får väl tänka på det Andy Serkis skriver i Gollum: How we made a movie magic om beroenden. Jag känner igen mig delvis. Han relaterar ju Gollums besatthet till verkliga beroenden. Det är ungefär så jag menar när det gäller att ha en fiktiv karaktär som mardrömsexmpel: att relatera det till verkliga exempel.
Det gjorde jag, men inte seriöst, när det gällde kärleksproblem. Nu känner jag igen mig mer på riktigt, men det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag får väl ta det exemplet då och relatera till det seriöst, nästa gång jag vill ställa en idiotisk fråga ska jag minnas Gollum. Som om jag inte minns honom jämt... eh... men ändå. På ett sätt hjälper det. Jag klarar det, det måste jag.
Men snälla!
När jag vaknade i morse mindes jag att jag hade drömt om en debatt som Erik Andersson skriver i sin bok Översättarens anmärkningar: dagbok från arbetet med Ringarnas herre (Erik Andersson har översatt LotR-böckerna, jag skrev om det i ett annat inlägg).
Han skriver sarkastiskt om vissa LotR-freaks som tror sig veta allt om vilka ord som ska användas, och om andra som tyckt till om hans översättning av böckerna. Jag har så roligt åt en del av det där, särskilt det som är sarkastiskt skrivet.
I alla fall tar Andersson i boken upp debatten om J.R.R. Tolkiens begrepp my precious och vilket ord man skulle använda. Anderssons översättning av begreppet skiljer sig från Åke Ohlmarks översättning och jag har fram tills i natt tyckt att det begrepp Andersson skriver är mer rättvist. Men så drömmer jag att jag egentligen tycker att Ohlmark hade en bättre översättning av just de två orden. Så nu har jag ingen aning. Inte för att det är viktigt. Men nej, jag vet inte.
Debatten tas upp i Erik Anderssons bok också - och jag har läst det, men inte fördjupat mig så mycket i det.
Visst... jag kanske kan ha en åsikt om hur det ska heta. Men jag trodde aldrig att jag skulle drömma om vilken översättning av två ord jag tycker är mest relevant.
Snälla. Jag säger bara det, och himlar med ögonen. Det är nog bara jag som skulle drömma om det. Jag menar orden. De två orden.
Nu måste jag plugga.
Principer och principer
Jodå, nog klarar jag det. Bryta bojkotterna, menar jag. Den ena av principerna, att inte ha ärmlösa kläder, är en moralisk princip, eller ett ställningstagande. Den andra, att inte använda ringar, är... känslomässig, pga. att jag hatade att fundera över en viss fiktiv karaktär. När jag gick i sjuan. Jag var 12-13 år. Att det berörde och berör mig glömmer jag aldrig, även om jag inte hade funderat över det på åratal. På ett sätt är det viktigt för mig, men det är för att det har att göra med hur jag tänker och har tänkt. Men jag går inte i sjuan nu.
Jag kan vara så envis.
Det är lite som när jag för ett år sedan faktiskt tog på mig en kort kjol för första gången på länge, (men det var ändå november, jag hade ju tjocka strumpbyxor under!). Jag var så rädd att någon skulle tänka att jag var en "dålig" tjej då - för vissa hade sagt det. Men det sa de även när jag gick i långbyxor och långärmat och med en sjal över håret.
Det har inte med klädseln att göra, vad folk tänker.
Nu bryr jag mig inte - i och för sig finns det fortfarande kläder jag inte skulle ha på mig om jag inte var tvungen. Bara för att jag ska gå i ärmlöst på Novembergalan betyder det inte att jag automatiskt kommer att göra det så fort det blir 25 grader varmt ute. Men på en sittning kan jag ha det.
Men man ska inte bryta principer bara för att de "ska" brytas, som jag gjorde för två år sedan. Inte om man inte är säker på att man vill det. Det gör jag inte längre. Det kan jag inte, för skulle jag göra det igen skulle jag känna mig falsk, som för två år sedan när jag inte visste vilka värderingar jag ville ha, och ena sekunden sa att jag minsann inte skulle dricka alkohol och nästa drack jag vin på Stallarna men vägrade samtidigt dricka det hemma hos min familj. Jag kallar mig inte för nykterist eftersom denna princip nu bara gäller mig, men jag har återupptagit den. Men har inte längre något behov av att hävda att "Nej, jag dricker minsann inte" så fort ämnet tas upp. Jag köper min Cola och svarar på frågan om någon undrar, annars behöver jag inte säga något.
Nu vet jag det bättre och jag bryter inte principer bara för att de ska brytas. Jag funderar över dem och bryter dem om jag känner att jag vill det eller tror att jag kan. Jag bryter dem inte för att vara trotsig, bara för att de ska brytas. Och jag försöker att inte hålla kvar dem bara för att vara trotsig.
Först då kan jag känna att jag är mig själv. 
(Armbandet och peace-ringen).
Hejdå bojkotter
Annars åt vi sallad till lunch och fikade senare på Palladium. När vi kom ut därifrån var det nästan mörkt.
Och jag höll på att fundera över om jag kan bryta mina bojkotter eller inte. Jag ska ju gå i en klänning utan ärmar till Novembergalan.
Sedan tänkte jag att jag kan ha den där Peace-ringen också (det står faktiskt "Peace" på den, så det är kanske något jag kan stå någorlunda för i alla fall) men jag hade ju fram tills nu inte haft ringar sedan jag var 12 år. Det är över nio år sedan. De gångerna jag mot all förmodan provat någon på Glitter räknas inte. Jo, fast jag gick omkring med den och armbandet en stund ikväll när jag kom hem. Det kändes konstigt först, men jag tror att jag kan vänja mig.
Jag ska bara låta bli att tänka... fast jag hade ju glömt bort det fram tills juli. När glömde jag det? Jag vet inte.
Åh, mina bojkotter. Jag klarar nog att bryta dem. Det gör jag. Jag behöver inte tänka så mycket. Och jag hatar ju inte längre. Även om jag minns. Det har med mig att göra. Inte med mardrömsexemplet. Jag måste komma ihåg det. Det var mina tankar och känslor jag hatade.
Igår bröt jag ännu en, angående att ha mitt Peace-halsband (med peacemärket), som jag bar i ett år efter att ha fått det i julklapp för sju år sedan, sedan hade jag det lite för fyra år sedan samt på Welcome Partyt i januari detta året. Men jag har inte kunnat ha det, för jag kände mig som en hycklerska, jag är inte någon pacifist som är emot allt användande av militärt våld (även om det inte är något jag tycker är speciellt bra heller utan tyvärr nödvändigt ibland). Som när det gällde Gazakonflikten. Jag kunde inte bära ett peacemärke då, även om jag hatade konflikten och var så arg och bara ville att den skulle sluta eftersom den inte skulle lösa någonting. Ja, jag var arg, men mest ledsen, för det var så många civila som drabbades. Och ändå kunde jag inte vara emot allt.
Men Goldstonerapporten stödjer jag och känner mig inte det minsta hycklande när jag säger det. Skulle jag däremot säga att jag var för allt som Israel gjorde i Gaza skulle jag hyckla. Det skulle inte stämma med vad jag faktiskt känner. Och Hamas kommenterar jag inte ens. Jag har förlorat allt hopp om dem.
Översättningar
Vi har suttit lite med vårt uppsats-PM idag. När vi satt på biblioteket träffade vi en tjej som läser vårt program och som i alla fall jag inte hade träffat på länge. Vi pratade en stund och tog sedan en fikapaus. Därefter har vi båda skrivit lite på ett nytt förslag till PM, eftersom vi måste byta intervjupersoner och lägga till teoretiska perspektiv.
Varning för ännu ett LotR-inlägg, nu handlar det om översättningarna.
Sedan tänkte jag (som om jag inte redan har tillräckligt med icke-studierelaterade böcker att läsa?!) att jag skulle läsa en bok av Erik Andersson som översatt LotR-böckerna, och denna titel googlade jag på. Så hittade jag den här artikeln som jämför Åke Ohlmarks och Erik Anderssons översättningar av böckerna och tyckte att det var intressant att läsa. Knäppt, kanske, men jag tycker att det är viktigt hur översättningar är gjorda - men jag tror inte att jag är så bra på det själv.
Tyckte i alla fall att artikeln var intressant. Jag kan verkligen också sitta och analysera hur namn och ord har översatts i de böckerna, och ibland fattar jag inte varför en del namn eller ord har översatts på ett visst sätt; jag kan tänka att jag inte skulle ha översatt så. Fast... jag är ingen översättare heller.
Och Erik Anderssons översättningar är sannerligen mycket enklare att läsa än Åke Ohlmarks översättningar (läste den första med hans översättning) och det är först nu vid 21 års ålder jag anser att hela boken är begriplig (Ohlmarks översättning menar jag). Men fortfarande finns det svåra meningar och ord som jag inte begriper. Det finns det i Erik Anderssons översättningar också, men inte på samma sätt.
Men det var inte det jag skulle läsa om! Jag borde gå hem och läsa något som rör C-uppsatsen istället. Nu. Helst. Jag ska inte direkt skriva en C-uppsats om översättningar. Det är ironiskt. När jag väl ska plugga något - det spelar ingen roll vad - drar jag på det - men när kursen är avklarad kan jag sitta med boken i knät och läsa i den - för att jag tycker att det är intressant. Till och med när det gäller islam och islamism - ett ämne jag aldrig tröttnar på. Men bara för att jag måste läsa om det, så vill jag inte göra det!
Kanske sitter jag där om nio år och analyserar ungdomar på mindre orter och tycker att det är hyperintressant...
Jaha
Jag har provat de kläder jag planerar att ha på mig på Novembergalan om två veckor, och jag tror att jag kan ha linnet under klänningen. Nu ska jag sova snart så att jag inte vaknar alltför sent i morgon.
Nej
Ibland får jag intrycket av att de flesta av dem jag en gång känt eller vetat vilka de var, gått i samma klass eller skola med, nu är vuxna och självständiga och har ett liv, ungefär. Att de är på väg någonstans, har samboliv och jobb eller pluggar - och så kan jag inte låta bli att tänka att de ser så bra ut, och jag då, ser fortfarande ut som en kopia av mig själv från när jag gick i sjuan, eller vad då? Fast det gör jag ju inte. Men jag kan undra, vart ska jag någonstans?
Någonstans.
I morgon ska jag tillbaka till campus igen, fast jag inte vill det, men jag måste ju. Jag vill att terminen ska ta slut, men vi måste ju skriva den där C-uppsatsen.
Argh
Ja, det är sannerligen ironiskt. Jag tjatar i månader om beroenden och hamnar i en liknande situation själv.
Hur svårt kan det vara att låta bli att ställa frågor på en sida när man vet att man förmodligen kommer att få det svar man själv vet: Nej, det är ingen fara.
Jag tror att jag ska bli lugnare av det, och det kanske jag blir till en början, men det blir värre, och värre.
Hur svårt kan det vara att låta bli? Och jag är fortfarande arg på mig själv för det där med örhängena. Ändå ångrar jag inte att jag slängde dem. Trots att jag köpte dem idag.
Vad var det jag sa i somras när jag halvt seriöst relaterade till Gollums besatthet? "För att man tror att man inte klarar sig annars. Men det gör man. Man klarar sig."
Man klarar sig. .
Då klarar jag mig också. Det var ju jag som kläckte ur mig det! Snälla.
Allt det jag oroar mig för skulle jag aldrig någonsin ha oroat mig för innan. Jag ska inte ställa fler frågor, jag ska inte ställa en enda fråga till. Hur svårt kan det vara att låta bli?! Jag tycker att det är svårt.
Så mindes jag det värsta exemplet på besatthet jag kunde komma på: Gollum. Trots att jag tänkt på det varje dag i månader, ändå slog det mig inte förrän nyligen, att jag borde relatera mina irriterande tankar till det exemplet i stället. Inte när det gäller kärleksproblem. Men när det gäller mina irriterande tankar som gör att jag till och med oroar mig för att sätta i örhängen. Hålen får växa igen. Men jag ska minnas Gollum varje gång jag vill ställa en fråga som jag egentligen vet att jag inte behöver ställa.
Jag bläddrade i min dagbok från 2003 och upptäckte att jag hade skrivit något om Gollum, att jag en gång hade funderat över honom, och jag verkade ha tyckt att det var larvigt att ha funderat över en fiktiv karaktär. Jag var 15 år när jag skrev det. Men jag förstår inte varför det var så larvigt. När jag skrev det, var allt jag hade i huvudet Mellanösternkonflikten och Hamas (som jag också hatade), då kan jag väl säga att det är larvigt att ha funderat över det nu då. Men det säger jag inte. För jag tycker inte det. Liksom jag inte tycker att det är larvigt att ha funderat över en fiktiv karaktär - jag var 12 år.
Inte heller tycker jag att det är larvigt att relatera till ett fiktivt exempel, inte om det hjälper en. Men även det måste jag klara mig utan. Det gör jag. Men vad ironiskt allt detta är. Jag ska ut, jag ska klara det. Varför kom jag inte ihåg det innan. Mardrömsexemplet, menar jag.
Ännu mer ironiskt
Och det finns en sida man kan gå in på och ställa frågor angående hiv, bl.a. är det en hel del hypokondriska personer (som jag) som ställer frågor där. Jag fattar inte; det känns som ett beroende; man tror att man ska bli lugn av att få ett nej på en fråga man också tror att man kommer att få nej på. Kanske hjälper det i början, men inte i längden: det blir värre och värre.
Detta fattar jag nu. Och jag minns mardrömsexemplet - Gollum, och vad Andy Serkis skrev i sin bok Gollum: How we made a movie magic, och hur han relaterar den situationen till beroenden. Något liknande tänkte jag också innan jag läste den; men mer att ens liv inte hänger på en enda grej och allt vad det var jag har tjatat om sedan juli. Och jag läser Andy Serkis vackra förord, och känner igen mig i vad han skriver.
Jag förstår inte; jag blir som jag sagt i månader att jag absolut inte skulle bli. Jag måste ut. Nu. Jag ska till Michigan, och jag ska inte kväva mig själv, jag ska inte bli som en viss fiktiv karaktär. Jag vet att jag inte är som honom; men poängen med att ha det som mardrömsexempel var att jag inte skulle bli ens det minsta sådan, men det har jag blivit. Och jag måste ut.
Seminarium, konstiga drömmar m.m.
I natt drömde jag underliga saker igen. Det var ett rent hopkok av saker. Bl.a. drömde jag om Gollum igen, men för en gångs skull minns jag vad; det var om en händelse i kapitlet "Domberget" i Konungens återkomst. I samma dröm var jag och min familj med, och vi skulle gå på min systers studentfirande som av någon anledning ägde rum på universitetet trots att det var gymnasiet hon hade slutat.
I drömmen hade jag på mig den svarta halterneckklänningen med ett linne under. Samma klädsel som jag ska ha på Novembergalan, med andra ord. (När min syster tog studenten i juni hade jag den klänningen med en t-shirt under).
Sedan kom det två killar, varav jag kände en; och hans kompis, och bjöd in sig själva till min systers avslutning. Jag bara: "Nej, jag kan inte gå i ärmlösa kläder då, tänk om de två killarna tycker att jag är en dålig tjej!" (Det finns en orsak till att jag tänkte så, och den har sin grund i verkligheten).
Och jag, som i drömmen hade varit så modig och brutit principen om att inte bära ärmlösa kläder, för en gångs skull. Jag ville omedelbart springa iväg och ta på mig en t-shirt eller sjal, och jag gjorde det också. Då var jag helt plötsligt hemma hos mina föräldrar!
Så drömde jag också, för första gången vad jag kan komma ihåg, att jag skulle åka till USA, och jag var så nervös. Det var mitt i sommaren, fast jag skulle åka i januari. Sedan höll jag på att missa att byta plan i Amsterdam, men tydligen kom jag fram till USA i alla fall, fråga mig inte hur. När jag framme såg det ut som i Emmaboda (där jag gått i högstadiet och gymnasiet) och en av de amerikanska utbytesstudenterna som varit i Växjö en termin, var plötsligt där och tog emot mig.
Helkonstigt, med andra ord. Hur mardrömsexemplet kom in i den här röran vet jag inte, men just det kapitlet är så tragiskt. Jag minns när jag läste det kapitlet när jag gick i sjuan och inte ville att det skulle bli exakt så. Jag tyckte att det var sorgligt. (Det var det enda kapitlet i den boken jag läste då, jag läste inte hela och gör det inte förrän nu).
Men när jag läser det kapitlet nu kan jag se att konflikten mellan hat och medlidande finns där, och att den inte behöver vara så svår. Kunde jag inte förstått det när jag gick i sjuan? Jag läste ju precis samma stycke, fast i den gamla översättningen? Men ändå, samma innehåll. Kunde jag inte ha förstått det? Det står ju där. Fast, olika personer kan läsa precis samma text och ändå ha olika uppfattningar efteråt. Har jag inte lärt mig det av Mellanösterndebatten?
Jag måste ta tillbaka vissa saker jag har skrivit om J.R.R. Tolkiens beskrivningar av kvinnor; det finns faktiskt en hel del beskrivningar om män som ser bra ut också, så jag får revidera min uppfattning. Och beskrivningen av den kvinnliga karaktären Éowyn gör att jag nästan tar tillbaka allt jag någonsin gnällt om beskrivningar av vissa kvinnliga karaktärer som så där vackra. Jag tycker om beskriviningen av Éowyn, för hon beskrivs inte bara som vacker, utan också som en person som är begåvad, som kan någonting. Jag vet inte. Vad jag lider med henne och hennes olyckliga kärlek.
(Ja, jag vet, det är en fiktiv bok, men i alla fall).
Nu måste jag städa och diska och sedan ska jag till bibblan och leta efter LUPP-rapporter. C-uppsatsen. Suck... jag har ingen motivation.
Så förjordat ironiskt
Så förjordat ironiskt att jag ska haka upp mig på något som jag relaterade till av anledningen att inte haka upp sig på en enda grej. Jag syftar förstås på mardrömsexemplet, (eller snälla, skriv det namnet) - Gollum/Sméagol. Jag menar att jag fortfarande funderar över det där, varför det var så viktigt för mig, varför det var så hemskt att ha medlidande med en fiktiv karaktär. Och varför det fortfarande är viktigt för mig, för det är ju det.
Okej, men det kan väl få vara det, då. Det kommer nog alltid att vara det. Men jag behöver inte tänka på det jämt. Jag behöver det inte. Jag funderade över det en kort period när jag var 17 år också och kunde reflektera över det, men det var fortfarande svårt att minnas på något sätt. Men jag hatade det inte längre, inte då heller.
Sedan glömde jag det igen, fram tills nu.
Det fick mig också att tänka på det istället för mina kärleksproblem som jag inte längre lider av det minsta. Hela poängen med att dra upp allt detta var att jag skulle inse att man klarar sig i alla fall.
Att man klarar sig ändå.
Ja, det gör jag. Så irriterande ironiskt detta är. Det är lika larvigt som min tidigare totalbojkott av samma ämne och samma karaktär. Det kan fortfarande vara viktigt för mig, för det är det. Det är inte självdestruktivt för mig, men jag klarar mig utan det. Det var överhuvudtaget därför jag relaterade till det. Insikten att du klarar dig ändå.
*Himlar med ögonen åt mig själv*.
Nu ska jag sova och så kan jag gå upp tidigare i morgon och läsa eller plugga eller göra något annat vettigt.
Ja...
När jag kom hembörjade läsa i Om jag kunde drömma (Twilight). Trots att jag skulle ha lagat mat då... Twilight börjar bli bättre nu, eller så är det jag som är mer van vid den. Jag drömmer till och med om Edward och Bella ibland, men jag vet inte exakt vad. En gång drömde jag att Bella var hemma hos mina föräldrar och bar böcker. Eller så var det jag som var Bella... knäpp dröm, i alla fall.
Annars borde jag läsa en massa studierelaterat, till C-uppsatsen, och en bok jag har fått låna av en kompis, ska jag också läsa innan terminen slutar.
På torsdag är det seminarium om uppsats-PM och jag och en kompis ska opponera på ett annat PM. Jag har skivit ut det och skrivit lite om det, men inte så mycket än. Jag ska inte ha tvättid kl. 07 på torsdag, inte sova mindre endast fem timmar och definitivt inte skriva upp störda citat.
Jag minns när jag kunde sjunga med i The Killers Mr Brightside med full och total inlevelse, för jag kände igen mig så väl även om låten förmodligen är sarkastisk. Eller Lena Philipsson och Orups Nu när du gått. Hur jag kände igen mig. Och jag minns hur jag älskade allt som handlade om avvänjning, för jag kunde relatera till det. I detta ingår mardrömsexemplet. Insikten att ens liv inte hänger på en enda sak eller person eller fråga. Det var bara det jag skulle fatta.
Och det fattade jag, och jag inser att jag inte längre känner igen mig.
Precious
Inte nu längre.
När jag var 15 år hörde jag en låt av Caramell, jag vet inte vad den heter, typ "Skattjakt" eller något. Den är så larvig, riktigt barnslig och passar in på ett barnkalas. Jag tycker inte alls om den, men jag hörde den. Det fanns två ord i den som fick mig att minnas något Gollum tjatar om hela tiden, och jag kunde inte höra den av den anledningen. Det gick bara inte.
Och ändå funderade jag inte över honom då, alls, det var då nästan tre år sedan jag hade gjort det. Jag har fortfarande svårt för den låten av precis samma anledning som när jag först hörde den. Sex år senare. Men ett bra tag efteråt tvingade jag mig att lyssna på den där låten i alla fall.
Så mycket hatade jag alltså denna karaktär, att jag ännu har svårt för ord som påminner mig om honom. Eller jag hatade att ha funderat över... Och så mycket kan jag på grund av min egen ovilja att inse att det inte är fel att ha medlidande, påverka mig själv. Jag bryter det nu. Men sakta. Och jag förstår inte hur jag ska komma ur en roll jag själv har satt mig i.
Men jag kan reagera sådär på ord. Ord kan få mig att hoppa till eller le eller bita mig i läppen för att låta bli att skratta, och detta bara för att de påminner mig om saker och personer och karaktärer jag funderat mycket över och berörts av...
Som igår när en vän och jag var i centrum, och jag i affären Johanne undrade varför man döper handknutet te till Precious Lamp. Det fick mig att minnas samma sak. Men jag log bara. Det är ett ord. Precious. Inget annat än ett ord. Det kan användas i många sammanhang. Till och med jag kan säga det om jag måste. Men jag är inte emot det ordet.
Totalbojkotter är inte alltid bra, de heller. Jag menar mina totalbojkotter av diverse saker och ord bara för att det påminner mig om något jag hatar, eller har hatat.
Ny strategi för hjärtesorg. Jag behöver inte tjata om mardrömsexemplet och impulskontroll längre eftersom jag har kommit så långt att jag vet att jag klarar det. Tack vare mina vänner, bland annat. Jag lider ju inte ens. Så jag ska inte klaga.
Analysrapporten, Twilight och flygbiljetterna
I morgon ska jag hem igen, och ska kolla igenom rapporten men annars ska jag inte göra så mycket. Läsa något icke-pluggrelaterat, kanske. Idag läste jag lite till i Twilight... Om jag kunde drömma, menar jag förstås, men hädanefter skriver jag Twilight. Jag är ju inget större fan av denna serie (åtminstone inte hälften av första boken som jag har läst hittills) men ändå drömmer jag om Isabella och Edward då och då, jag fattar inte varför. Som i natt, till exempel, då drömde jag om dem igen. Det är samma sak med denna serie; jag irriterar mig på sättet Edward beskrivs på; som så vacker och perfekt... jag vet inte, jag tycker inte riktigt om det.
Fast om nio år kanske jag blir värsta Twilight-freaket. Nej. Det blir jag inte, för jag har inte samma... eh... känslomässiga minnen av det, men det låter ju totalfel. Men jag vet inte hur jag annars skulle kunna förklara det. Jag har skrivit om det där med Gollum ett antal gånger och tänker inte förklara det igen, men det hade att göra med hur jag tänkte och kände och hatade honom bara för det och bojkottade LotR i några år av den anledningen.
Ibland tycker jag att jag inte borde läsa Twilight som 21-åring. Men vad spelar det för roll? Jag ska åtminstone läsa ut första boken. Särskilt ett stycke i den tyckte jag var intressant för att jag kunde relatera det till impulskontroll. Ja, alltså det jag menar med impulskontroll. Inte som Marc McElhany; att kontrollera ilska.
Igår bokade jag flygbiljetterna till och från USA, och den 4 januari åker jag! Jag är redan så nervös, helst vill jag ha resan överstökad och befinna mig på plats i det korridorsrum jag förmodligen kommer att bo i. Jag begriper inte hur jag ska kunna byta flyg två gånger utan att irra bort mig totalt, men jag klarar det nog... det måste jag! Nu måste jag sova. Godnatt.
